Emmy Petersson

Om en halv timme
Fyller jag 24... Vet inte om det är någon slags åldersnoja, livskris... Men jag känner mig så jävla nere. Allting känns så jävla mörkt, hopplöst. Jag känner mig kvävd och trängd. Jag är arg på livet, min chef, mig själv, universum, allt.. 

Och så slog en tanke mig... Eller nått någon sa till mig snarare. Att vi måste kracha, nå botten för att kunna nå toppen. Och när jag reflekterar över min känslostatus så inser jag att jag inte är ens i närheten av botten. Eller så är det hela bara ett bottenlöst hål? 

Oavsett så kan jag känna att jag borde njuta av att mitt medvetande mår så miserabelt, för hur ska jag annars veta skillnaden, eller känna igen motsatsen?