Emmy Petersson

Efter 10
Tittade nyss på efter tio med malou. Där ämnet kärlek kom upp, något bara slog mig. Något som jag och en kär vän pratade om för ett par veckor sedan. Men bitarna föll lxm inte på plats fören nu. Och det slog mig när en av gästerna berättade något hans fru hade sagt till honom. "Du straffar mig, för något andra gjort mot dig, men jag är inte dom"
 
Och det som dom pratade om va vilken slags person man är i en relation lr hur man "hanterar" kärlek. Om man undviker den eller går helt åt andra hållet och söker den överdrivet. 
Jag kan nog ärligt säga att jag stött den ifrån mig. Att säga Tack är något jag har haft jätte svårt att säga och verkligen mena det. Att känna tacksamhet har varit svårt. För det är att visa känslor. Att visa känslor har alltid varit förbjudet för mig. För att visa könslor är att vara svag.
Sen jag har varit liten har jag hatat att gråta. Och ett sätt jag uppfann för att hindra detta var att hålla andan. Tvingade bort gråten. Jag uppfann ett sätt som gjorde det fysiskt omöjligt att gråta.
Och ska jag vara ärlig gör jag det än idag. Inte på samma sätt, för nu har jag min ädle räddare Fabian i mitt liv. Men de är något som jag har kvar i mig. 
Detta är ju bara ett av de ärr jag har på min insida.
 
Men den här koversationen jag hade med min käre vän var just tacksamhet. Eller.. att ta imot godhet. Jag har svårt att hantera ex. att någon är snäll lr att ta imot beröm. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag blir ställd och obekväm, jag vet lxm inte vad jag ska göra. Så jag skämtar bort de lr säger något och lxm "viftar" bort de.
Min mamma sa här om dagen när man vuxit upp i en omgivning av dysfunktionalitet är man mer van vid det som är fel än det som är rätt. Och det är verkligen så. Att människor är elaka eller liknande, är lättare att hantera. Ja till och med att jag ibland skapar konflikter som utväg.
 
Och för att knyta an till det ibörjan där. 
"Du straffar mig, för något andra gjort mot dig, men jag är inte dom"
Det är verkligen så. Jag straffar nog många gnr mina medmänniskor för det jag bär med mig i min ryggsäck och min älskade Fabian är nog den som får ta mest skit, för i en relation kan man inte gömma vem man är, man kan inte låsas utan allt det där i det förflutna kmr till ytan.
Fabian har lärt mig så mkt om kärlek, de går inte ens att börja berätta för det är nog mer än vad jag kan börja att förstå. Det är en sån där självinsikt som kmr flängades och slår en i huvudet rätt som det är.